Den största frågan i världen
Snälla människor vandrar omkring sjuka, fattiga och hungriga. Dumma människor får vara friska, lever i överflöd och har mat i magen. Goda människor dör unga. Onda människor överlever sig själva flera gånger. En person som redan haft cancer och besegrat den, blir sjuk igen i en ny sorts cancer. Vart ligger rättvisan i det?
Det finns så många orättvisor.
Idag är en lite låg dag. Jag fick veta att en av mina kusiner omkommit i en olycka igår kväll. Jag kan egentligen inte säga att jag kände honom, har väl träffat honom några gånger men egentligen aldrig mött honom. Jag kände honom till namnet men inte mer än så. Men det är konstigt hur det kan påverka en trots detta. Än en gång kommer jag tillbaka till det där med orättvisorna.
Sen får jag lite dåligt samvete för att jag inte kände honom. Vi var ju ändå kusiner. Borde man inte känna alla sina kusiner för att sakna dem när de är borta? Det känns som att jag borde ha vetat mer om vem han var.
Ibland kan jag ångra att jag inte har en närmare kontakt med i alla fall vissa i min släkt. Vad jag hoppas kommer ut av denna händelse är att jag skärper mig och plockar upp kontakten med fler av mina kusiner. Vissa av oss var ju oskiljaktiga på alla släktträffar när vi var barn. Varför förändrades det bara för att vi blev vuxna?
Än en gång finns det så många frågor men så få svar. Mina tankar går till de i min släkt som faktiskt kände honom. Det är nog tyvärr allt jag kan göra för att hedra ett minne som jag inte delar men idag önskar att jag hade gjort.
Oj, det var inte rolit alls! Var det han i Burträsktrakterna som omkom i en skoterolycka? Jag är ju därifrån men vet fortfarande inte om det är nån jag vet vem det är.
Kram på dig!
Hej gumman,Läste din blogg och tänk att jag tänker och känner likadant. Nu måste jag skärpa mig och hålla kontakten med syskon och syskonbarn fastrar och morbror på ett helt annat sätt. Livet är ju så att ibland måste vi ruskas om för att kliva ur slentrianen i våra liv. Men vi får väl hjälpas åt att bättra oss. Kram mamma
Det gör mig ont att behöva läsa det du skriver, och det ger mig åter igen en anledning att vara tacksam över det livet ger.
Människor gör misstag, det är en del av att vara människa hur olyckligt eller ofattbart det än kan vara. Jag har själv mist såväl vänner som min egen goe glade kusin och väldigt nyligen två släktingar med en oerhörd levnadsglädje på min mans sida. Olyckor i livet och den sorg man känner inte minst för dem som har det allra svårast gör en ödmjuk inför livet.
Vad vi kan göra för de som gått bort är att bevara dem minnen vi har av dem, det är så de lever vidare. Om sedan minnet av din kusin är gammalt eller nytt kvittar för ni kan alla ge er egen bild av hur han gjort ett intryck i ert liv.
Tänker på er.
