Niftys liv och hundbestyr...

...tyngre blogginlägg än vanligt. Så är du inte på humör att läsa något sånt så sluta NU.

Har de senaste dagarna haft anledning att fundera över det här med att dö. Det är som en underfundig sak det där, det finns så mycket med det som man inte kan förstå och så många saker som man skulle vilja veta. Man tror så himla mycket om hur det är, trots att man inte alls vet. En sak som jag dock fullt ut tror på det är att sista tiden, dvs. när du är gammal och sjuk och väntar på din sista stund, så är det mer den egna viljan som håller en vid liv. Kanske tills alla som ska hälsa på först har hunnit göra det eller tills man själv känner att man har sagt farväl till alla som man vill säga hejdå till. Jag tror inte att det då längre handlar om det fysiska, att det är det som avslutar det hela. Nej, jag tror att det väldigt ofta är ett aktivt val man gör själv, att nu är det nog. Nu är jag färdig med mitt och nu är det dags. Och då är det över.

Jag tycker det känns ganska skönt att tänka så, att man i slutändan får bestämma själv när det är dags. Som sagt, förutsatt att man lever sin livstid ut, och inte dör i förtid som en konsekvens av yttre omständigheter eller så.

Jag tänkte idag tillbaka på den dagen då jag skulle försöka förklara för min brorsdotter Ebba, vid tillfället ungefär 3 år, vart min mormor och morfar bodde. Vi stod i trappen hemma hos mamma och tittade på foton av släktingar som sitter på väggen och Ebba pekade på min mormor och morfar och frågade vilka dom var. Men än viktigare var, vart bodde dom? I hennes värld bor ju alla någonstans, så frågan var väl naturlig...Vart bor dom? Hur förklarar man så att en treåring förstår vad det är att vara död? Hur förklarar jag att min mormor och morfar inte längre bor i något hus? Jag tror att vi till slut enandes om att dom bodde hos änglarna, sen får Ebba själv bestämma vart änglarna bor.

Herregud (eller för den delen fru Gud för att vara politiskt korrekt), hur förklarar man för en vuxen människa vad det är att vara död? Hur kan vi förklara någonting som vi omöjligt kan veta vad det är?

Sjukhus är ju ett sånt där ställe som man ofta förknippar med döden. Visst är det underligt hur otroligt tyst det kan vara på ett sjukhus. Det är som en speciellt tystnad. Jag tror att det är en av de få ställen där folk omedvetet sänker rösten, som av respekt för, ja för vaddå? Döden? Livet? De sjuka? De anhöriga? Kanske för alltihop.

Det läskigaste, eller kanske det mest fantastiska (jag har inte riktigt bestämt mig för vilket), men sjukhus är att alla stadier av livet är så himla nära varann där. Nytt liv finns vägg i vägg med liv som är på väg att ta slut. Och i korridorerna utanför finns allting därimellan. Dessutom finns där ju också alla olika sinnestillstånd. Sjukhus är egentligen en otrolig plats. Där rymms så mycket. Precis som livet. Och döden.

Nej, nu får det vara nog för nu. Nu blir det fiskpinnar! Och sen ska jag hämta mitt Panduro-paket på OKQ8, det kanske lyfter mitt sinne en aning i alla fall. Sen ska jag nog baka något tror jag och ge till Johans mamma. Det kan hon behöva!