Niftys liv och hundbestyr...

Imorgon tar vi bort stygnet och sen ska tratten väck. Jag vet inte vem som längtar mest, jag eller hunden? :)

Jag hittade ett citat idag som var rätt slående...Jag vet inte vart orginalet kommer ifrån men det är bra i alla fall.

"Whatever you give a woman, she will make greater.

If you give her sperm, she'll give you a baby.
If you give her a house, she'll give you a home.
If you give her groceries, she'll give you a meal.
If you give her a smile, she'll give you her heart.

She multiplies and enlarges what is given to her.
So, if you give her any crap, be ready to receive a ton of shit."

Än så länge är inte effekterna av kastreringen särskilt märkvärdiga men lite är ju alltid nånting. :) Till exempel har vi nu reducerat antalet kisspauser betydligt, numera rör det sig om max två stopp på de små rundor vi tar runt kvarteret (längre rundor är inte ens att tänka på just nu, vovven är supertrött efter halva kvarteret). Vad som däremot är anmärkningsvärt är att han kissar ordentligt de gånger han stannar - inget småstänk här inte. Skönt - hoppas att det håller i sig! :)

Andra hundar är däremot fortfarande ett problem men jag vet ju att det kan ta flera månader innan testosteronet som utlöser dessa utfall är ute ur systemet. Ibland önskar man att man kunde vrida fram klockan.

Men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att han skulle vara såhär trött, såhär länge. Lillvovven bara sover och sover och sover. Jag börjar faktiskt vara lite less. :) Det är alltså såhär det var innan man skaffade hund. Då var man tvungen att aktivera sig själv när man var ledig och alla andra jobbade. Vad tråkigt jag måste ha haft. Jag längtar tills han har piggnat till och vi kan gå ut och skutta i skogen igen. :)

Nu ska jag vika lite tvätt tror jag. Om hunden varit kryare hade jag haft tusen ursäkter för att göra något mycket roligare men nu när han just fått sitt smärtstillande för dagen sover han som om det inte fanns någon morgondag. Så jag har verkligen ingen ursäkt för att inte vika tvätt. Typiskt.

Igår var det personalfest i Ronnys jaktstuga, och vilken trevlig kväll det blev! :) God mat, gott sällskap och många goda skratt, kan det bli bättre? :) Nedan ser ni en av kvällens bästa bilder. Nu är det bevisat, även vuxna män måste sitta ner ibland. :)

När jag kom hem strax efter tolv i natt hittade jag min sambo sovandes på vardagsrumsgolvet. Sjuklingen våran hade hållit låda när husse försökte lägga sig i sängen för att sova och ville inte lugna sig förrän husse låg och kliade på honom på golvet. Förmodligen hade han både ont och längtade efter matte. Lillvovven min. Liiiite dåligt samvete får man allt även om man vet att det inte fanns något alternativ.

Men han är så ynklig i sin stooooora tratt. Stackarn.

Det blev inte många timmars sömn för mig då jag tog över nattskiftet från Johan när jag kom hem. Våran soffa är väldigt bra på många sätt men att sovas på är inte dess bästa användningsområde tyvärr. Och om man därtill lägger en hund som oroligt vankar av och an och som vill bli kliad på och är törstig om vartannat så blir resultatet sömnlöshet. Men vad gör man inte för sin mysgris?

Nu har jag precis pratat med veterinärerna eftersom Chappen inte har kunnat kissa än. Han lyfter på benet (!) men det kommer ingenting. Dom ville att jag skulle avvakta en timme till eftersom han nyss fått sitt smärtstillande för dagen. Förhoppningsvis släpper det på snart annars får vi åka in och kolla upp det.

Idag hade jag en dejt med tjejerna uppe på veterinärstationen. Snacka om att man blir ompysslad, tre tjejer som ägnar sig helt åt mig. Dom pysslar och donar och säger att jag är söt. :o)

Först stack dom mig i nacken två gånger, det var lite läskigt. Sen vet jag inte vad som hände men mina bakben slutade fungera och jag orkade inte sitta upp längre. Jag ville att matte skulle klia mig bakom örat (nån nytta måste väl hon också göra) men direkt jag satt mig upp och lagt hakan i mattes knä tog orken slut och jag ramlade ihop på golvet igen. Nu började jag ana katter i mossen. Det här var nog ingen artighetsvisit trots allt...

Och nu kommer det värsta! När jag nästan somnat där ute i väntrummet, då skulle vi plötsligt gå tvärs över väntrummet in till veterinären igen. Förstår ni hur långt det är när ens ben knappt fungerar? Det är faktiskt flera meter! Jag lyckades masa mig ända till tröskeln men sen tog det stopp och matte fick rycka in. Som sagt, nån nytta ska hon också göra! Sen stack dom mig i benet och sen somnade jag och sov i flera timmar. Och när jag vaknade var det en massa tjejer som passade upp mig, fatta att man har det bra! :)

Jag trodde att matte skulle ta av mig den här hemska tratten när hon kom och hämtade mig men ack vad jag bedrog mig. Tydligen måste jag ha den i 10 dagar till. Suck. Ibland suger livet.

Just nu är jag jättetrött och ganska snurrig i bollen. Jag har försökt ställa mig upp  några gånger men jag måste erkänna att jag inte känner mig särskilt manlig på fyra tassar. Det är nog bäst att hålla sig i horisontalus lägus under kvällen. Sen är jag redo för nya äventyr. :)

P.S. Jag tror matte glömde nåt hos veterinären - jag känner mig liksom lättare än tidigare. Som om dom tagit bort något och glömt sätta tillbaka det. Vi måste ta en diskussion om detta lite senare när jag vaknat till lite. Nu ska jag sova en stund till...

Just nu känns det i alla fall som att den är det. Det är frostigt och kallt ute, solen orkar knappt upp bakom träden och det sitter vinterfåglar och kvittrar på vårt balkongräcke. Man längtar litegrann.

Terräng: Inget speciellt att notera. Se bild.
Väder: Vindstilla, 5 grader varmt, soligt.
Särskilda förhållanden: Inget att notera.
Längd: 500 m.
Liggtid: 3 h.
Spårtid: Jag glömde kolla klockan men det gick fort idag, lite för fort förmodligen.






Idag gick det undan kan jag lova. Jag fick bromsa från start för att överhuvudtaget hinna med själv. Snitslarna fick jag slita ner i farten för hade jag släppt linan då hade Chapp hunnit iväg en bra bit. Jag vet inte riktigt varför det gick så fort, på sista tiden tycker jag att han har spårat ganska koncentrerat och i bra tempo. Kan det kanske ha att göra med att det börjar bli lite fruset i marken?

På det stora hela tycker jag att det gick ganska bra om man bortser från det höga tempot. Inga större tapp utan bara några mindre tankepauser.

Man kan sammafatta det som att det var riktigt, riktigt bra. Det var värt sina 850 kr plus resa tur och retus till Umeå! :)

Några bilder från kvällen:

Idag har vi tittat på ett hus. Eller Johan har tittat och jag har kärat ner mig skulle man kunna säga. Jag vill säga åt banken att ge oss pengar NU så vi får flytta in imorgon men Johan tvekar.

Jag anstränger mig verkligen för att inte påverka hans beslut om huruvida han vill bo i skogen eller inte för det måste ju bli rätt för oss alla tre. Det är ju inte bara jag och hunden som ska trivas i vårat hus. En olycklig älskling är ju lika med en olycklig jag så det blir inte bra. Det är det inte värt hur bra huset och läget än är.

Men för min egen del kan jag bara konstatera att huset har i princip allt det jag vill ha. Massor med skog och berg. GÅNGAVSTÅND (dvs. nära) till en sjö med oändliga träningsmöjligheter. Massor med gräsmatta där man gott och väl rymmer en träningsplan för hunden. Fint kök. Öppen spis I SOVRUMMET. Nära till stan. Jag kan fortsätta hur länge som helst. Sen har huset förståss en massa praktiskta braigheter och några mindre negativa sidor som jag inte bryr mig om att gå närmare in på just nu. Sen har det också ett fint pris och bra förutsättningar för en budgivning... :)

Vi låter älsklingen sova lite på saken så ser vi vart vi hamnar. :)

Jag älskar hösten. Hunden älskar hösten. Det enda som saknas är att husse ska älska hösten men man kan inte få allt. ;)

Jag och lillvovven tog en 2,5 timmars promenad i berget på förmiddagen och jag kom för en gångs skulle ihåg att ta med mig kameran. Den brukar jag vanligtvis komma ihåg när vi redan är halvvägs uppe på berget och det känns lite sent att vända då!

Idag har jag inte mycket på min att-göra-lista. Jag tror att det börjar vara dags för en lång skogspromenad - bäst att passa på innan vovven ska träffa farbror doktor och måste ha tratt på sig i 10 dagar!

Sen överväger jag att dammsuga men det känns just nu knappast troligt att det blir någonting av det...pysselbordet lockar betydligt mer! :)

Jag har beställt parfym tillsammans med mamma från Yves Rocher och hämtade den äntligen idag! En gammal favorit, Ming Shu.

Bilden är lånad från Yves Rochers hemsida. Tyvärr är inte min flaska riktigt lika snygg men innehållet är ju detsamma. :)

På pysselbordet börjar julefriden redan infinna sig - det är snöflingor och julpapper överallt! :) Jag gjorde årets två första julkort idag och måste konstatera att jag känner mig otroligt nöjd med resultatet! Än så länge är årets tema isblått och brunt så det är kanske inte de klassiska julfärgerna. Jag tycker det känns uppfriskande att slippa allt detta röda och gröna som annars är det traditionella...

Och som om det inte vore nog med julkort - nu snöar det också! Visserligen är det väl en hel del regn inblandat också med vad gör det. Man får se till att uppskatta det man får eftersom man inte vet när det snöar nästa gång.

Nu har jag slöat med spårträningen länge nog, dags att ta sig i kragen igen! :) Idag körde jag på hårt med ett riktigt anlagsprovspår.

Terräng: Två skogspartier varvat med torr ängsmark. Mot slutet av spåret blev det rejält bergigt med några knepiga partier nedför branta sluttningar. Här var det också bitvis ganska snårigt.
Väder: 5-8 grader varmt, soligt, vindstilla. Lite frostigt i marken.
Särskilda förhållanden: Länge sen sist, svåraste och längsta spåret hittentills. Väldigt få snitslar.
Längd: 600 m
Liggtid: 4 h
Spårtid: 25 minuter.

Spårupptaget tog Chapp helt perfekt idag och de två första vinklarna satt klockrent. Efter vinkel nummer två var matte helt säker på att hunden var ute och cyklade men jag bestämde mig för att lite på att han är bättre på det här än jag och lita på hundens nos... Och visst hade han rätt. Han gick rakt på en av spårets få snitslar! Jag erkänner mig besegrad! :)

Efter vinkel nummer tre gjorde han ett ordentligt tapp men i efterhand tror jag att jag störde honom eftersom jag än en gång var helt säker på att han var ute på galen väg och hejdade honom lite. Förmodligen hade vi kommit på rätt spår igen om jag bara låtit honom sköta det själv. Jag tog tillbaka honom till vinkeln när det stod klart han han hade tappat spåret helt och efter det var det inge problem alls. Nästa vinkel gick också som en dans.

Sen kom vi in i det bergiga partiet där vi bland annat skulle nedför en rejäl sluttning samt under en tall och rakt genom ett stort enrissnår. Jag trodde att detta parti skulle ställa till med problem men han klarade det hur lätt som helst. Sista raksträckan före spårsluten var inga som helst problem. Jag hade medvetet lagt sista sträckan enkel utifall att spåret skulle visa sig vara för svårt så att jag skulle kunnna ta honom till spårslutet och låta honom lyckas med uppgiften i alla fall. Helt i onödan tydligen.

Heja hunden! :)

Nu har min blogg fått lite nya kläder, tack vare snälla Elin som förstår sig på det här med koder och design i kombination. :) Thanx! :)

Där man inte har nog kunnande (eller för den delen tid eller ork) för att fixa det själv får man helt enkelt ta hjälp av andra! :)

När jag kom till jobbet idag stod det blommor och väntade på mig. Med ett helt fantastiskt fint brev dessutom. Det gjorde min kväll. En kväll som till en början kändes ganska tung - jag var inte det minsta sugen på att jobba utan ville hellre vara hemma och sätta min åtgärdsplan för lillvovven i verket. Men efter att ha läst brevet så gick allting som en dans... tänk vad lite upplyftande ord kan göra. :)

Det fick mig också att reflektera över hur sällan man egentligen uppmärksammar folk omkring sig på att man tycker att dom är bra, att dom berör en och att dom är viktiga för en. Varför är vi människor ofta så? Ska det verkligen vara så svårt att ställa sig upp och säga "Du är bra"? Man borde verkligen göra det oftare. Hatten (eller snarare mössan så här i höstkylan) av för er som är duktiga på att uttrycka uppskattning!
Jag lovar att jag själv ska försöka bli duktigare på att berätta för personer vad de betyder för mig, på vilket sätt de gör skillnad i mitt liv.

Nu börjar det verkligen bli dags för att krypa till sängs, väckarklockan ringer om ganska exakt 5 timmar vilket betyder åtminstonde fyra timmar för lite sömn. Gonatt och kom ihåg att just du är värdefull för någon.

En bild på några vackra rosor från Petrinkullens rosenträdgård i Prag tyckte jag kunde passa bra som pynt för detta inlägg. Se och njut!