Niftys liv och hundbestyr...

I måndags var jag och mamma till biblioteket och jag lånade Min vän Henry av Nuala Gardner. Inatt, 360 sidor senare, läste jag bokens sista sidor. Och grät så att jag väckte Johan. Stackarn, han trodde att jag var ledsen på riktigt tills han insåg att det var boken som frammanat dessa störtfloder.

Boken var verkligen helt fantastiskt bra. Kanske inget litterärt mästerverk rent språkmässigt men så otroligt fängslande att det inte gick att sluta läsa. Sluta gråta var inte heller ett alternativt. På ena sidan grät man för att allt var så hopplöst sorgligt och på nästa grät man för att den lilla pojken äntligen lärt sig säga mamma och pappa.

Alla borde läsa den här boken! Alla!